Just saying. Man blir paranoid och allt där emellan. Vet inte ens vad jag själv vill längre.
ridmässigt. Ibland tänker jag, men vafan det gör väl inget? Jag vet ju själv att jag inte är ute efter elitsatsning.
Men ibland har man kanske för låga mål? Jag tror det är ett vanligt bekymmer jag har. Jag hör så många andra ryttare som berättar om hur bra deras hästar är och hur mycket jobb de har lagt ner. Säkert sant alla gånger!
Man måste ju tro på sig själv för att bli bra! Det har man ju läst i varenda blaska.
Idag var jag nöjd över att jag och Elmer lyckades göra en halvbra skänkelvikning.
För någon månad sedan stod han mest på bakbenen så fort jag krävde någon sorts sidoförflyttning.
Nöjd med det lilla ;)
SUMMER FEELING! Jappjapp. Nu vill jag ha sommar. Nu när jag sitter här med rinnsnuva.
Har fått mersmak för trumpet tror jag!...
Vrf ska det vara så märkvärdigt att få ett jobb? När man har utbildning på 4 år! Vill ut och pröva mina vingar. Vill inte fastna i svennebananlivet. Med min neggoinställning blir det ju inte direkt lättare. Jag känner mig fett rädd. Jag är 24 år snart, men jag känner mig som 19. Är inte redo för att pensionsspara och allt sånt man måste göra när man ingår i kategorin "vuxen".
I fredags skulle jag plocka ner elevernas teckningar och få lite ordning i klassrummet efter vår storartade bildlektion. Jag slant och vips, så satt häftstiftet i tummen. Fick dra ut det med en kraftansträngning! Blodet sprutade rakt ut. Jag började känna mig lite svimfärdig. Men Im alive!
Eller bara väldigt trött? Vi försov oss till träningen i helgen och den började 11.30! Piiiiinsamt. Hästmänniskor tycker ju att det är sent att gå upp om man råkar sova till kl 8.00.
