funderingar och slutsatser.
0kommentarer
Alla har nog känt på sig någongång i livet att de upplevt sig själva som ett påhäng. Det kan handla om en relation, i en vänskapskrets, av en familjemedlem eller helt enkelt utav någon med mindre betydelse. Man kommer in i en sorts period av svacka där ens personer i sin omgivning och även en själv har mycket att göra. I mötet är man på olika plan och man lever ett liv som skiljer ganska mycket åt. Hur som helst träffas man, men ändå känns träffen som ett enda " Jag måste iväg nu för jag ska fixa det och göra det". Den andra versionen handlar om att man inte prioterar varandra längre, utan får istället tillbaka "Jag kan inte träffas idag för jag ska hitta på det och de", trots att t e x personen i fråga har haft tanken och lägga fokus på just dig. Det finns helt enkelt ingen tid eller plats för dig längre och man känner sig som ett jobbigt påhäng eller en rutin som måste prickas av för dagen. Typ som den där ungen som inte kan torka sig i röven själv och väntar på att mamma ska komma och torka en.
Efter ett tag känner man sig relativt ovärderlig och man umgås knappt inte längre. Men så tänker man ändå att det är värt att fortsätta i samma veva eftersom "Det kanske bli som förut". Sedan ställer man ett litet ynka ultimatum eller utbrister sina känslor på kanske ett klantigt sätt i form av undermedvetna ord. Man funderar kring att tiden får lov att utvisa vad som kommer att ske. Men tiden bara går och inte ett skit händer. Inte ens en reaktion på de undermedvetna signaler man gett ut. Personen fortsätter dock att medverka i ens liv på något sätt och har trots allt inte kastat bort en helt åt skogen. Varför? Hold on eller släpp linan helt. Jag vill inte känna mig som den där ungen som väntar på att bli torkad av mamma i röven efter att ha bajsat.Ibland blir man trött på att vara stark. Ibland vill man bara komma undan lite smidigt. lite lätt, men istället känner man sig bara tappad.
JAJA Nyponsoppa blir det nu. Är skitsugen på det.
Kommentera