S som i snigel höll jag på att skriva först..
Jaha då var man singel. Om ni är nyfikna och vill veta hur det gick till så började det såhär..
Vi hade beställt biljetter för att åka upp till Stockholm. Han och jag skulle hälsa på hans föräldrar och vi skulle åka upp till Värmland med hans familj och åka skidor, verkligen mysigt! Kan tillägga att han en vecka innan han åkte skrev Jag älskar dig på min wall på facebook. (han åkte alltså tidigare än mig).
Några dagar innan så började min häst att inte bete sig normalt. Han slutade att både äta och dricka oh var allmänt hängig. Jag hade ute distiriktsveterinär flera gånger som fick ge han dropp och gräva i röven på honom. Dagarna gick och han blev inte bättre. Min pojkvän sa att han förstod att jag var ledsen men hade fortfarande siktet inställt på att jag skulle komma. Tillslut blev min häst så dålig att vi fick åka in med honom på Helsingborgs djursjukhus. Då tog jag beslutet att inte åka upp till Stockholm. Han blev mäktabesviken men sa att han förstod mitt resonemang.
Under den tiden var jag oerhört ledsen. Jag kunde inte visa ngn uppskattning för jag trodde på allvar att min häst skulle dö. Han hörde av sig sent någon kväll och jag var bitter ocg orkade inte svara. Han hade ju ändå inget att säga.. Dagarna gick och vi hördes inte så mycket mer än det gamla vanliga.Dvs "hej hur mår du, vad gör du osv". Till sist efter många om och men och då julafton passerat så blev min häst frisk. Det var skönt. Det var nyår och jag som egentligen skulle firat den i Stockholm beslutade mig för att träffa en gammal kompis och festa i Malmö.Innan dess hade det varit lite dålig mellan mig och min pojkvän.. Vi hade liksom inte hörts så ofta och jag förstod att han var besviken på att jag aldrig kom till Stockholm. Jag hade hunnit bli lack på att han inte hörde av sig samt störa mig på hans beteende. Hans beteende som var att säga att han avskydde fest och att han tyckte det var barnsligt. Han påpekade många gånger för mig att festa var inte hans grej när jag ville ha med honom för att han skulle lära känna mina vänner. Det störde mig då väldigt mycket att han som ingenting gick ut på krogen med hans polare och hans tjej och drack sig packad... Som jag så så gjorde det mig irriterad, så när vi sedan pratade på telefon så konfronterade jag honom. Jag sa att jag ville ha ett svar. Om han skulle bosätta sig i Skåne som han hade sagt att han skulle ge ett försök. Han svarade att han visste inte och att vi måste prata när han kommer hem.. Jag visste redan då att det var kört.Jag sa åt han på skarpen att han vet mycket väl om vad jag vill. Han försökte bortförklara sig med att han inte hade vänner och att han ville träna på gym och att han inte ville jobba. Till slut sa jag bara okej men då är det bättre att vi gör slut.. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna efter att han la på luren. Jag firade nyår och jag fick konstiga sms. Konstiga sms i den bemärkelsen att han skrev "du vet att vi inte gjort slut än, så du får inte hålla på med ngn". Han hade alså med största sannolikhet också tänkt på att göra slut!? Jag blev väldigt rädd när jag läste det. Jag svarade bara att jag älskade honom och han svarade snabbt tillbaka med samma mening. Det kändes lättare då. Nyår gick och jag hade det väldigt trevligt med mina vänner. Jag hörde inget från honom varken dagen efter eller vid tolvslaget. Kände mig lite övergiven men kom på att jag inte var bättre själv eftersom jag inte hörde av mig. I närmare eftertanke var jag ganska dålig på att höra av mig. Det var alltid han...
När han sedan kom hem från Stockholm så hade vi pratat i telefon igen. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag ställde det ultimatum jag ställt sedan tidigare. Han svarade bara med att vi inte ska ta sådant på telefon. Då visste jag vad han hade i tankarna. Han hade tänkt göra slut. Men det var inte HAN som skulle göra det. Det var jag som skulle känna att jag hade gjort det tänkte jag. Jag packade därför hans saker från lägenheten och när han väl kom in i min nystädade lägenhet så skrattade han över att jag packat hans saker. Jag började gråta. Väldigt mycket. Han sa att han inte ville se mig gråta och lämnade mig. Han åkte seriöst tåget tillbaka efter 2 h restid, Vi hade inte träffats på nästan två veckor och han lämnar mig gråtandes. Vi hann och ses i tio minuter. Efter vårat avsked skickade vi sms till varandra. Sms som ENDAST handlade om praktiska saker. Som när jag skulle få tillbaka min nyckelring osv. Jag var ledsen i en vecka. Ringde och grät för mina föräldrar som tröstade mig villkorslöst. De åkta ner till mig och bodde hos mig. Jag som skulle börja nytt jobb morgondagen därpå.
Nu har det nästan gått tre månader och varken jag eller han har hört av varandra. Det känns konstigt. Vi är inte arga på varandra, men det känns så jävla sjukt att en människa som varit min i fyra års tid bara försvinner.... Vi hade ju byggt upp vår relation på vänskap.
Nu såhär i efterhand så försöker jag förstå att jag inte hade blivit lycklig med honom. Vi var på olika nivåer i livet och jag hade väl hoppats på att han vågade kliva ett steg till. Jag känner mig inte olycklig och jag vill inte ha tillbaka honom. Men jag saknar kärleken. Jag saknar kärleken för jag tyckte verkligen att det vi hade var så bra och fint. Vi var som ett kärlekspar på film. Han från förorten och hon den ordentliga typ. Jag ser bara våra år som något positivt. Jag hoppas han känner likadant. Jag har känt mig älskad och jag hoppas att jag kan bli det igen. Fast av någon annan.
Jaha då var man singel. Om ni är nyfikna och vill veta hur det gick till så började det såhär..
Vi hade beställt biljetter för att åka upp till Stockholm. Han och jag skulle hälsa på hans föräldrar och vi skulle åka upp till Värmland med hans familj och åka skidor, verkligen mysigt! Kan tillägga att han en vecka innan han åkte skrev Jag älskar dig på min wall på facebook. (han åkte alltså tidigare än mig).
Några dagar innan så började min häst att inte bete sig normalt. Han slutade att både äta och dricka oh var allmänt hängig. Jag hade ute distiriktsveterinär flera gånger som fick ge han dropp och gräva i röven på honom. Dagarna gick och han blev inte bättre. Min pojkvän sa att han förstod att jag var ledsen men hade fortfarande siktet inställt på att jag skulle komma. Tillslut blev min häst så dålig att vi fick åka in med honom på Helsingborgs djursjukhus. Då tog jag beslutet att inte åka upp till Stockholm. Han blev mäktabesviken men sa att han förstod mitt resonemang.
Under den tiden var jag oerhört ledsen. Jag kunde inte visa ngn uppskattning för jag trodde på allvar att min häst skulle dö. Han hörde av sig sent någon kväll och jag var bitter ocg orkade inte svara. Han hade ju ändå inget att säga.. Dagarna gick och vi hördes inte så mycket mer än det gamla vanliga.Dvs "hej hur mår du, vad gör du osv". Till sist efter många om och men och då julafton passerat så blev min häst frisk. Det var skönt. Det var nyår och jag som egentligen skulle firat den i Stockholm beslutade mig för att träffa en gammal kompis och festa i Malmö.Innan dess hade det varit lite dålig mellan mig och min pojkvän.. Vi hade liksom inte hörts så ofta och jag förstod att han var besviken på att jag aldrig kom till Stockholm. Jag hade hunnit bli lack på att han inte hörde av sig samt störa mig på hans beteende. Hans beteende som var att säga att han avskydde fest och att han tyckte det var barnsligt. Han påpekade många gånger för mig att festa var inte hans grej när jag ville ha med honom för att han skulle lära känna mina vänner. Det störde mig då väldigt mycket att han som ingenting gick ut på krogen med hans polare och hans tjej och drack sig packad... Som jag så så gjorde det mig irriterad, så när vi sedan pratade på telefon så konfronterade jag honom. Jag sa att jag ville ha ett svar. Om han skulle bosätta sig i Skåne som han hade sagt att han skulle ge ett försök. Han svarade att han visste inte och att vi måste prata när han kommer hem.. Jag visste redan då att det var kört.Jag sa åt han på skarpen att han vet mycket väl om vad jag vill. Han försökte bortförklara sig med att han inte hade vänner och att han ville träna på gym och att han inte ville jobba. Till slut sa jag bara okej men då är det bättre att vi gör slut.. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna efter att han la på luren. Jag firade nyår och jag fick konstiga sms. Konstiga sms i den bemärkelsen att han skrev "du vet att vi inte gjort slut än, så du får inte hålla på med ngn". Han hade alså med största sannolikhet också tänkt på att göra slut!? Jag blev väldigt rädd när jag läste det. Jag svarade bara att jag älskade honom och han svarade snabbt tillbaka med samma mening. Det kändes lättare då. Nyår gick och jag hade det väldigt trevligt med mina vänner. Jag hörde inget från honom varken dagen efter eller vid tolvslaget. Kände mig lite övergiven men kom på att jag inte var bättre själv eftersom jag inte hörde av mig. I närmare eftertanke var jag ganska dålig på att höra av mig. Det var alltid han...
När han sedan kom hem från Stockholm så hade vi pratat i telefon igen. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag ställde det ultimatum jag ställt sedan tidigare. Han svarade bara med att vi inte ska ta sådant på telefon. Då visste jag vad han hade i tankarna. Han hade tänkt göra slut. Men det var inte HAN som skulle göra det. Det var jag som skulle känna att jag hade gjort det tänkte jag. Jag packade därför hans saker från lägenheten och när han väl kom in i min nystädade lägenhet så skrattade han över att jag packat hans saker. Jag började gråta. Väldigt mycket. Han sa att han inte ville se mig gråta och lämnade mig. Han åkte seriöst tåget tillbaka efter 2 h restid, Vi hade inte träffats på nästan två veckor och han lämnar mig gråtandes. Vi hann och ses i tio minuter. Efter vårat avsked skickade vi sms till varandra. Sms som ENDAST handlade om praktiska saker. Som när jag skulle få tillbaka min nyckelring osv. Jag var ledsen i en vecka. Ringde och grät för mina föräldrar som tröstade mig villkorslöst. De åkta ner till mig och bodde hos mig. Jag som skulle börja nytt jobb morgondagen därpå.
Nu har det nästan gått tre månader och varken jag eller han har hört av varandra. Det känns konstigt. Vi är inte arga på varandra, men det känns så jävla sjukt att en människa som varit min i fyra års tid bara försvinner.... Vi hade ju byggt upp vår relation på vänskap.
Nu såhär i efterhand så försöker jag förstå att jag inte hade blivit lycklig med honom. Vi var på olika nivåer i livet och jag hade väl hoppats på att han vågade kliva ett steg till. Jag känner mig inte olycklig och jag vill inte ha tillbaka honom. Men jag saknar kärleken. Jag saknar kärleken för jag tyckte verkligen att det vi hade var så bra och fint. Vi var som ett kärlekspar på film. Han från förorten och hon den ordentliga typ. Jag ser bara våra år som något positivt. Jag hoppas han känner likadant. Jag har känt mig älskad och jag hoppas att jag kan bli det igen. Fast av någon annan.
