Gammal bild jag hittade i bloggarkivet. Mitt hår var naturligt och friskt minns jag. Vet inte om jag körde med balsammetoden eller någon annan fånig hårexpertis.
Jag har inte blivit ett dugg mognare, men kanske lite mer censurerad sedan tidigare.
Jag är så trött på folk som säger åt mig att jag ska ge folk en ärlig chans. Det är typiskt min mamma eller någon annan viktigpetter att säga något sånt. Ofta i välmening.
Jag har gett folk så jävla många chanser så ni skulle bara veta. Tyvärr har jag blivit besviken många gånger.
Jag är inte ung längre. Folk i min omgivning skaffar barn, Volvo, hus och reser utomlands. Jag tänker inte tvivla på en person för att han kanske kan ändra på sig eller att han är ju en bra kille.
När det kommer till kärlek har jag alltid följt mitt hjärta. Jag har aldrig brytt mig om vad andra ha sagt. I efterhand har jag fått backa, men uttrycket "Kärleken är blind" stämmer så bra överens med mig. Jag vill vara den jag är. Jag vill älska någon intensivt. Och även om det gör så jävla ont att bli krossad, så kan jag ändå med gott samvete känna att jag gjorde allt. Min högsta önskan är att jag träffar någon liksinnad. Alltså någon som kan älska intensivt, villkorslöst, utan gränser. Varför ska det alltid vara en som älskar lite mer? Och varför ska alltid jag råka vara den personen? Även om det är underbart.
Den här sommaren är fullt fokus på mig. Jag tänker försöka att inte vara bitter över att jag är ensam.Nej, jag tänker inte ge människor en ärlig chans. Jag tänker vara mig själv.
Over and out Sannie
