Be yourself, everyone else is already taken.

Jag får det ibland. Jag dricker för lite (vatten). En gång svimmade jag på utebadet, då fick mina kompisar hämta vatten till mig i ett cyklop. Vi har tänkt på det i efterhand, att det måste ha sett helt stört ut. En annan gång svimmade jag i köket och låg med huvudet i pappersinsamlingen, vilket också måste ha sett stört ut nu när jag tänker efter. Idag har jag däremot inte svimmat, men jag ligger i sängen med en olidlig törst etter mineralvatten. Vi har inget hemma, så jag ligger slappt kvar..

Kanske är det så att jag inte behöver bearbeta mig genom text mer? Funderar på att göra slut med bloggen.

Nu är jag inne i en ohälsosam period igen. Jag åt pizza igår för jag var så äckligt sugen på det... Det är helt ok att äta pizza tycker jag, men på en vardag? BIG NO. Idag blev det Marabou Daim... Det är inte det att jag tycker att man måste äta så jävla nyttigt hela tiden, den hysterin är jag så trött på. Däremot behöver man ju inte trycka i sig sötsaker sporadiskt. Lättare sagt än gjort.

Datum. Tid. Plats. Möte. Planering. Träna. Mat. Vara trevlig. Något måste bort, min hjärnas utrymme är litet och ostrukturerat.

En liten sak som jag tycker om med min pojkvän är att han är stolt över mig. Det kanske låter som en ganska självklar sak för er med sällskap? Men det är inte vad jag har upplevt de gånger Amor sköt sina pilar igenom mitt hjärta. Antagligen träffade han inte ens, allt var väll inbillning. Men så träffa jag min nuvarande som på gott och ont är så stolt över mig på ett nästan nördigt sätt. Häromdagen skulle han visa upp en film för sin Klass om hans liv. Han berättade om mig och om hur duktig jag är and so on... Att han sedan valde en bild där jag står helt kobent med skitiga ridbyxor, utan smink och pussa på min häst är ju något att fundera över. Jag blev i mitt första antagande lite sur över hans bildval, men när jag tänker efter så är han ju faktiskt stolt över mig och för den jag är! Inte för något sådant ytligt som utseende. Ibland överöser han sina kompisar med historier om hur driftig jag är. Det kan nästan bli lite jobbigt ibland. Jag menar, jag kan faktiskt vara tvättäkta slarvig också.

jag blir galen snart... rastlös i kroppen och i sinnet. Vill så mycket men agerar så lite. Tappat handlingsförmågan. Sitter just nu och funderar på frisyrer. Jag har ju bara haft en enda sorts frisyr i mitt liv. Det var en "page" som blev väldigt lyckad, men som sedan växte ur och aldrig kom igen. Jag är och har alltid varit en tjej med lite långt och slitet hår. Trivs i det, men känner att jag kanske borde mogna och våga lite mer. Jag fattar inte varför jag ska vara så mesig när det gäller hår? Jag är ju ganska galen i övrigt och då borde det väl inte vara några problem att kapa lite hår som sedan växer ut!? Det lutar åt mellankort hår med kortare i nacken och längre framtill. Det finns några löjliga problem som jag fasar över med kort hår. 1.Det är att när jag kommer ha ridhjälm kommer det inte att sticka ut en hästsvans från hjälmen. Jag kommer alltså se ut som ett enda stort big head. 2. Jag har ett ganska runt ansikte och med en kort frisyr tenderar jag till att se mullig ut. 3. Jag är kass på att hålla frisyrer vid liv. Är inte hästsvans en frisyr!? 4. Jag vill gå till den proffsigaste frisören i stan, men vem är det? 5. sidbena eller mittbena är frågan?