Be yourself, everyone else is already taken.

Jag känner mig instängd. Instängd i Ljungby, instängd i min familj, instängd i skolböcker, instängd i vänskapskretsar och instängd i mitt intresse. Det känns nästan som jag har kommit i någon form av trotsålder, då jag bara vill bryta isen och flumma vidare för ett tag. Känns som jag lever i en cell. Där cellen är mitt rum. Där vakterna är mina föräldrar, där reglerna är hästen och där permissionen är helgen. Man kan nästan säga att jag har haft lite permis nu i några dagar, då jag varit ledig från skolan. Visst, som fånge trivs man med det, då man ibland behöver ändra lite på sina rutiner och vanor. Grejen är den att jag får aldrig chansen till att lätta på mina rutiner eller vanor. Varje gång så inträffar något annat måste. Ibland undrar jag därför hur andra har det?

* Att träna på gym- en kass ekonomi och att andra saker prioteras är orsaken.

* Att umgås med vänner på vardgarna- Något som jag inte har gjort sen jag fick häst typ.

* Att ha pengar kvar från bidraget(Jag är medveten om mina shoppoholictendenser)- Jag har fått en dyrare levnadsstil

* Att löpträna- ork, lust, motivation är helt borta av någon anledning?

*Att vara brun- när tid vll finns är klockan så pass mycket att Meddo är stängt

* Att åka utomlands- Behöver jag ens nämna orsaken?

Jag är medveten om att jag inte behöver känna känslan av att vara fängslad och fast i något. Det skulle var lätt som en plätt att bryta. Jag skulle bara behöva hoppa av plugget, sälja hästen, flytta hemifrån, skaffa mig ett jobb, flytta bort från Ljungby. MEN även om  jag skulle göra det, så skulle jag sakna en del av dom där måste:na. Jag kan bara bli lite smått arg på mig själv när jag förstår att jag gillar allt utanför. För att inte tala om nya städer, nya människor, fester, kläder, träning, mer vänner och mer fritid. Jag inbillar mig själv att en resa en veckas ledighet från alla måsten på Malta  skulle få mig till att uppskatta alla de där kraven som finns i min omgivning. Därför har jag bestämt mig för att åka iväg, men jag är rädd att vakterna hindrar mig till permis och jag är rädd för att få livstid. För skulle jag av någon som helst anledning komma iväg, måste jag se tillbaka på det i bagaget och det är som uppgjort för att samvetskval och tacksamhet ska dyka upp. Nu känner jag nästan att jag vill radera detta inlägget. Jag låter som en patetisk, "hejtycksyndommig", egotrippad, bortskämd snorunge.

Dear Sanniestyle;