Be yourself, everyone else is already taken.

Kom på att min rubrik är ganska komisk nu.. Antingen kan man läsa det som DAM-PUNGEN eller DAMP-UNGEN. Vilket tror ni jag syftar på? Självklart Damp-ungen. Jag har nog minsann alltid varit lite hyperaktiv av mig, sprallig och ett energiknippe. Sedan är det väll fel att att kalla det damp. Fast nuförtiden har det ju blivit ett själsord. Jag tycker inte att det gör något eftersom jag senast hörde i en studie om att diagnosen Damp inte finns. Vad jag ville komma till är att begreppet damp förknippas ofta med hyper och det är nog precis det jag är. Som liten har jag alltid varit lugn, skötsam och disciplinerad. Jag kan inte påstå att jag inte är det fortfarande, men "myror i brallan" har det nog alltid funnits inom mig, trots att jag lyckats dölja det ganska bra. Och det är just det som jag referererar till ordet hyper. Redan som liten kom jag ihåg hur jag ibland ville skrika ur mig saker, hoppa omkring, vara i centrum och synas. Det fanns dock något som höll mig kvar och som inte ville ge uttryck för den orädda person jag egentligen var (väluppfostrad?). Lärare trodde jag var blyg, alla klasskompisar sa aldrig ett ont ord om mig och jag var ärlig och skötte mig enligt de "regler" som finns på en skola. Men så kom en dag då vi hade redovisningar i skolan. Alla elever var nervösa utom jag.. Jag var inte alls nervös. Jag var inte ens röd i fejjan. Jag ville bara gå upp, briljera om Mats Sundin (en hockeyspelare jag valt att forska om i brist om andra faktaböcker hemma). Jag kom ihåg hur alla låg på bänkarna med  händerna framför ansiktet, ointresserade och hur de försökte får mig ur balans. När jag stod vid katedern och tittade ut över de resterande 29 klasskamraterna i min klass njöt jag. Med ett smile började jag min presentation och publiken började sakta att möta min blick och lyssna. Efter redovisningen bemöttes jag av ett "Grym du är Sandra" utav en av statuspojkarna i klassen. Det var då jag förstod vem jag var och det var då jag var redo att visa de resterande människorna i min närhet det också. Sedan dess har jag älskat att stå inför en grupp människor. Jag kan visserligen vara nervös, men oftast försvinner det innan jag ens hunnit säga ett ord.