Be yourself, everyone else is already taken.

Jag tänker inte gå och bli halt igen. Jag är den som förskönar verkligheten, lever i nuet. Trots allt kan jag inte stilla tankarna från att jag någon gång i mitt liv vill åstadkomma en relation som jag för evigt vill minnas, längta tillbaks till och skryta om.

Jag brukar ge de flesta människor en prövotid. Gärna en prövotid för mycket för att det sedan ska visa sig att det var sådär underbara som jag trott redan från början, om inte bättre. Då har jag redan hunnit glömma hur personen i fråga egentligen gett mig en känslomässig smäll rakt i trynet, låtit mig utnyttjas utan att ens personen behövt säga ett ord eller använda muskler. Varenda gång denna jävla prövotid med känslomässig tortyr.

Så kommer dagarna då jag tänker.. Jag ska börja ett nytt liv, jag ska bli självständig och oberoende. Men ändå finns det någon form av ödeverksamhet i min hjärnhalva som vill ge mig en gnutta hopp. Hopp om att den där karatesparken egentligen var menat som en lyckospark? Nae inte riktigt så. Mitt hjärta ha skavsår, medan jag täcker ditt och agera som plåster. Japp, det är som det brukar. Jag ger mig aldrig förrän hjärtat börja skava, vara och blöda. Jag vet att det finns någon annan som kommer att ta den plats jag trodde jag hade och därför fyller jag skavsåret med alkohol och sen mår jag bra igen. Fyfan, jag ska aldrig bli halt för någon igen- Jag drömde en sådan där mardröm igår och jag är fan jävligt tacksam att jag vaknade idag och insåg att jag inte behövde uppleva den känslan igen..