Be yourself, everyone else is already taken.

Ni som tycker att det är patetiskt att skriva om allt sitt missnöje kan sluta läsa nu. Jag har en utav mina sämre dagar idag. Jag känner mig äckligt missnöjd med mitt liv och undrar när det ska vända till det positiva? Det finns ingen anledning att se ner på livets mening. Utåt sätt har jag det bra. Jävligt bra faktiskt. Inombords något helt annat. Jag längtar så mycket efter att få bli vuxen, att bli självförsörjande, att bli oberoende. Det känns som alla i min omgivning verkligen har satsat på något som de själva VILL göra. Jo, jag VILL plugga, men jag vill göra annat också.

Jag ska villigt erkänna att jag just nu (för tillfället) lider av prestationsångest. Under större delen av mitt liv har jag kunnat tillämpa kritik, avhandla deadlines och hittat min go-for-it-uppenbarelse. Den känns som bortblåst nu. Jag sitter med mitt ruttna essäskrivande och känner mig allmänt sämst på att skriva. Jag hatar känslan av att känna mig otillräcklig. För det är just det jag gör, när jag inte får något nedklottrat på mitt worddokument. Tycker synd om mig själv fast jag vet att innerst inne är det självförvållat.