små skavsår under läkningsprocess
0kommentarer
Det sägs att våra föräldrar är de närmaste inom familjen. Jag skulle inte vilja påstå något annat heller, men ibland vill jag hävda att jag känner en viss motsträvighet till mina föräldrar. Jag kommer för det mesta väldigt bra överrens med dem och kan prata om det mesta. Ofta är det ju så att man efterliknar sina föräldrar i sitt sätt att vara oavsett om man vill eller inte. Jag kan känna att jag imeterar mina föräldrar på många vis, men för att göra det mer konkret, så kan jag kortfattat säga såhär;
Jag har fått mammas diciplin..
Och jag har fått pappas ölmage.. och ironiska sätt att se på saker och ting.
Dessa egeneskaper är bara några av dem som jag är förtrogna med och jag vill påstå att dessa gett mig mest goda egenskaper här i livet (förutom bukfettet dvs). Men så finns det något som gnagt sig in i mitt huvud på sistone och det är deras förbannande "välgörenhetestänkande". Deras tänkande om att " vi vill bara ditt bästa", "tänk på framtiden" och "vi vill inte att du ska utnyttjas". Jag förstår mycket väl att mina föräldrar vill mitt bästa, men bara för att man råkar umgås med någon som inte delar samma målsättning här i livet som jag, behöver väl inte det betyda att hela världen ska gå under? Det känns bara som ett dumt vanvett! Jag är 21 år. Jag är fullt medveten om att jag behöver stöd från omgivningen i form av råd och tips och att jag kanske inte har den mest vuxna filosofin här i livet. Men det finns en hårfin gräns gräns mellan att stöttande och vara överbeskyddande. Jag menar, om jag någongång skulle ångra någonting i livet så hoppas jag att jag upptäcker det själv. Och är det någonting jag har lärt mig här i livet när det kommer till kärlek så är det viktigaste lyckan som finns i atmosfären. Det är klart att det finns andra viktiga fördelar så som inkomst osv... Fast jag har tidigare varit i relationer där det inte funnits något utrymme för mig och det är nog det värsta som finns. Då kvittar det om personen i fråga är diciplinerad, har trygg inkomst eller en bra målsätning. Lyckan är en stor nyckel till god hälsa, tänk på det alla ni som försöker styra era medmänniskor till att "tänka ett steg längre".
Sannie.
Jag har fått mammas diciplin..
Och jag har fått pappas ölmage.. och ironiska sätt att se på saker och ting.
Dessa egeneskaper är bara några av dem som jag är förtrogna med och jag vill påstå att dessa gett mig mest goda egenskaper här i livet (förutom bukfettet dvs). Men så finns det något som gnagt sig in i mitt huvud på sistone och det är deras förbannande "välgörenhetestänkande". Deras tänkande om att " vi vill bara ditt bästa", "tänk på framtiden" och "vi vill inte att du ska utnyttjas". Jag förstår mycket väl att mina föräldrar vill mitt bästa, men bara för att man råkar umgås med någon som inte delar samma målsättning här i livet som jag, behöver väl inte det betyda att hela världen ska gå under? Det känns bara som ett dumt vanvett! Jag är 21 år. Jag är fullt medveten om att jag behöver stöd från omgivningen i form av råd och tips och att jag kanske inte har den mest vuxna filosofin här i livet. Men det finns en hårfin gräns gräns mellan att stöttande och vara överbeskyddande. Jag menar, om jag någongång skulle ångra någonting i livet så hoppas jag att jag upptäcker det själv. Och är det någonting jag har lärt mig här i livet när det kommer till kärlek så är det viktigaste lyckan som finns i atmosfären. Det är klart att det finns andra viktiga fördelar så som inkomst osv... Fast jag har tidigare varit i relationer där det inte funnits något utrymme för mig och det är nog det värsta som finns. Då kvittar det om personen i fråga är diciplinerad, har trygg inkomst eller en bra målsätning. Lyckan är en stor nyckel till god hälsa, tänk på det alla ni som försöker styra era medmänniskor till att "tänka ett steg längre".
Sannie.
Kommentera