en blödis i vissa sammanhang.
0kommentarer
Jag har aldrig känt att jag är en blyg person, förrän förra veckan. Helt plötsligt när man ska träffa sina svärföräldrar (oj, vad töntigt det lät!), iallafall kände jag mig som en stammande.. Blåmes! Varje gång jag pratar med dem av någon anledning fastnar orden i min mun, jag försöker säga någonting klokt, men allting låter dumt!
Jag antar att det tar ett tag för mig att känna mig hemma på den fronten. Bara en sån enkel sak som att plocka iordning efter man ätit är svårt. För då har de såklart en såndär hightech-diskmaskin så att man varken vet hur man ska lägga disken eller hur den ska startas. Eller som att laga mat! När de få åskada att jag inte ens kan skära och tärna grönsaker på ett korrekt sätt. JOBBIGT.
Ett annat sätt för att avdramatisera min blygsamhet kom jag underfund med under veckan (trodde jag). Jag trodde att lite enkelt tvtittande skulle få mig att känna harmoni i tillvaron, men det visade sig vara en ren och skär lögn. De hade rysk kanal på och faktumet av att jag satt där och inte förtod ett skit, men ändå tittade på tv blev JOBBIGT. Jag blev lixom det där lilla tvoffret som snodde deras tvstunder i soffan.... Och ett jobbigt bihang där de var tvugna att ställa om tvn för att jag skulle förstå.
Att ta emot presenter är ett annat dilemma. Jag fick verkligen jättefina smycken!(Tack, Tack!) Men hur tackar man och visar sin värdighet på ett sätt utan att det låter ansträngt och tillgjort!?.
Som avslutning på det här egentligen tomma blogginlägget tänkte jag bära med mig en oerhört viktigt känsla. Känslan av att de accepterar mig och tycker om mig för den jag är! Den känslan fick jag med mig och den tänker jag ha med mig i bagaget nästa gång jag träffa hans föräldrar.. För de gjorde verkligen sitt yttersta för att jag skulle trivas och va jättesöta! Hoppas jag vågar bli lite mer talförig nästa gång jag träffa dem.
OKÄNDA MÄNNISKOR TYCKER JAG ÄR BLYG.
KOMPISAR TYCKER JAG ÄR SOCIAL.
MEN MINA BÄSTA VÄNNER TYCKER JAG ÄR ABSOLUT GALEN.
Kommentera