Be yourself, everyone else is already taken.

Åh jag blir så sur. Allt är så jävla tråkigt så att jag får panik! Jag vill göra en massa, men jag orkar inte! Sen sitter jag och tänker på mig själv hur jävla dålig jag är som inte orkar göra allt som alla andra gör. Träning är en sådan sak som jag innerst inne tycker kan vara trevligt. När jag dock är under sånt här humör, så är träning det jag mest fasar över. Sedan har jag ont i min datornacke. Bara det gör mig förbannad! Att jag lixom hellre föredrar att sitta vid en dumburk än att aktivera mig. Jag har ingen motivation eller livsglädje.Något annat som även förstärker min ilska är det här töntiga inlägget om hur kasst mitt liv är. Det är så fruktansvärt vansinnigt att klaga över min livssituation, när det finns andra som har det så mycket värre. All denna ångest baserar sig på tankar om att hela tiden få återgå till en tillvaro mot det bättre. Sedan kommer jag på mig själv, om hur fult det är att inte vara nöjd med det man ha.rDå blir jag plötsligt ännu mer depp..Men sådan har jag varit ända sedan jag var liten. Jag har aldrig uppskattat mig själv när jag gjort något bra, utan istället hittat ursäkter och brister på mig själv. Jag har varit rädd för att tänka för positivt, då det skulle göra ondare om man sedan skulle misslyckas. Mitt motto har varit att om man utgår från det sämsta, så kan det bara bli bättre. Dock kanske det inte är hållbart att ha ett sådant tänkande, så jag försöker acceptera mig själv och våga komma underfund med det jag är bra på. Önskar någon hade lyckopiller, eller att min pojkvän åtminstone kunde komma hem.