Be yourself, everyone else is already taken.

yes, nu börjar jag bli rastlös igen. Det lixom kryper i kroppen och jag önskar jag hade haft konditionen till att komma ut och springa en mil! Helt plötsligt känns mitt liv dötrist, fastän jag vet att alla medmänniskor runtomkring inte har det ett dugg bättre! Eller jo, kanske vissa. Jag saknar min pojkvän. Han är 60 mil bort bland storstadsstress i kombination av Ghetto. Bara ett telefonsamtal bort, men jag vill ha han nu! Saknar, saknar, saknar. Imorgon blir det kneg igen.... Nu går det verkligen upp för mig hur glad jag är att jag utbildat mig. Annars hade jag säkerligen varit kvar som vårdbiträde. Risken hade varit stor att jag hade blivit sjukskriven och blivit less på livet då. Jag har efter dagens jobb förstått att jobba inom vården, inte är min passion.