Be yourself, everyone else is already taken.

I helgen har jag agerat hästskötare åt fyra vilda hästar! I bla spöregn & blåst bör tilläggas. Jag har konfronterat mig själv ett flertal ggr på den fronten. Det är ingen driftig hästskötare i mig, men jag gör vad jag kan. Faktum är att jag tycker det är skitjobbigt. Jobbigt i den bemärkelsen att man måste vara koncentrerad exakt hela tiden. Min tränare brukar få ropa på mig emellanåt för jag är lixom bortkopplad. Jag kan komma på mig själv ståendes och glo fridfullt och med öppen mun. Tänkandes på något, borta i mina dagdrömmar. Absolut inget jag gör med flit, utan jag vill vara i fokus, men koncentrationen bara flackar... Framhoppningen är ett sådant ställe där det är som värst. Det är så mycket liv och rörelser där hela tiden och framförallt intryck. Jag kan höra på en konservation för att sedan glömma vad som sagts. Jag hör inte heller. Jag är borta, fastän jag strävar efter att vara där i nuet. Det är rätt konstigt att jag har klarat mig så pass bra i skolan egentligen. Det måste bero på att jag lärt känna mig själv så pass bra. Jag måste leva med inre memoarer i form av en "planering" till mig själv. Det är svårare att följa andras planer...Då blir allt mycket svårare .

Folk i min omgivning lär väll inte vara direkt avundsjuka på mig. Jag fick 1200 kr i lön. Kan säga att jag redan gjort av med en del då jag prioriterat fester, alkohol och mat. Ja, det kan ju kännas lite ovisst. Att man bränner pengar på något sådant onödigt? Mitt svar på den frågan; Jag vill bara kunna leva. Jag vill inte känna denna sommaren att jag inte gjort ett skit, utan bara gått runt och jobbat och det är väll det som skiljer mig och den resterande omgivningen? Att övriga folk jobbar som svin för att nå sitt mål. Ett mål som kan innebära en resa till ett annat land för att skaffa nya bekantskaper och vara på äventyr. Då ställer jag genast mig själv frågan varför jag inte har dessa drömmar? Vad har jag för drömmar över huvud taget? Ärligt nog trodde jag att jag hade drömmar, men när jag tänker efter så har jag nog inte det. Mina drömmar är endast utövade i en äcklig, realistisk bubbla. Jag har en dröm om att bli lärare, flytta från Ljungby och ha en häst. Vad fan är det för dröm? Varenda jävla kotte kan väll få ha det så- om man så vill och önskar. Förut (när jag var liten) hade jag en dröm om att bli skådespelare, men den är som bortblåst nu. Så typiskt mig att spola bort sådant som känns orimligt och istället förlita sig på säkra kort. En sorts frontalkrock mellan att följa sitt hjärta och realismen. Idag blir jag nöjd över små materiella ting och kärlek i min vardag. Dock har det inte gått någon nöd på mig.. Det är helt okey det också! Kanske hittar jag min borttappade dröm i hjärnbarken någonstans, kanske har min dröm redan gått i uppfyllelse . Jag måste våga tro mycket mer. Nog för att jag är en rentav vipkund på att dagdrömma, men det är en väsentlig skillnad på en dagdröm och en dröm. Håller ni med mig?/ Materiella flickan.

Åh jag blir så sur. Allt är så jävla tråkigt så att jag får panik! Jag vill göra en massa, men jag orkar inte! Sen sitter jag och tänker på mig själv hur jävla dålig jag är som inte orkar göra allt som alla andra gör. Träning är en sådan sak som jag innerst inne tycker kan vara trevligt. När jag dock är under sånt här humör, så är träning det jag mest fasar över. Sedan har jag ont i min datornacke. Bara det gör mig förbannad! Att jag lixom hellre föredrar att sitta vid en dumburk än att aktivera mig. Jag har ingen motivation eller livsglädje.Något annat som även förstärker min ilska är det här töntiga inlägget om hur kasst mitt liv är. Det är så fruktansvärt vansinnigt att klaga över min livssituation, när det finns andra som har det så mycket värre. All denna ångest baserar sig på tankar om att hela tiden få återgå till en tillvaro mot det bättre. Sedan kommer jag på mig själv, om hur fult det är att inte vara nöjd med det man ha.rDå blir jag plötsligt ännu mer depp..Men sådan har jag varit ända sedan jag var liten. Jag har aldrig uppskattat mig själv när jag gjort något bra, utan istället hittat ursäkter och brister på mig själv. Jag har varit rädd för att tänka för positivt, då det skulle göra ondare om man sedan skulle misslyckas. Mitt motto har varit att om man utgår från det sämsta, så kan det bara bli bättre. Dock kanske det inte är hållbart att ha ett sådant tänkande, så jag försöker acceptera mig själv och våga komma underfund med det jag är bra på. Önskar någon hade lyckopiller, eller att min pojkvän åtminstone kunde komma hem.

fördomar är så jävla äckligt. Ändå är jag inte ensam om att ha det. Personligen anser jag själv att jag kan umgås med alla typer av människor oavsett vad de har för bagage. Så länge personerna i fråga utger äkta vänskap i gengäld, så är jag mer än nöjd. Självklart är jag inte perfekt utan är även jag byggd av fördomar. När jag tänker efter föds våra fördomar utifrån många olika ting. Vi refererar till egna erfarenheter, upplevelser och handlar utifrån sinnesstämning. Men framför allt tror jag fördomar utvecklas ur människans osäkerhet. Att det lixom är fult att vara annorlunda och då måste man "klanka ner" och propagera för att skydda sitt eget revir. Vi är så rädda för att betraktas som avvikande. Om man vill bättra på sin egen image genom att slopa fördomar får man nog arbeta hårt. Det handlar inte om att man måste göra en revolt som jag trodde från början. Att tycka allt som är annorlunda är bra och eftersökt-för det är det inte!!! Man måste försöka att tillhandahålla sin egna moral, samtidigt som man kan förstå att människor har olika åsikter. Jag menar, om jag möter en person som (för mig) har ett helt knäppt koncept eller utlåtande, måste jag acceptera det. Jag måste ha förståelse för att personen kan enligt mig vara helt dum i huvudet på den fronten, men helt amazing på en annan. Så min poäng med hela inlägget, ger folk fler chanser innan du dömer dem, för vad de kanske inte är! Jag fortsätter att jobba vidare för jag är fortfarande i ett leverne av förakt. Flummigt inlägg jag vet, men jag måste börja lära mig att se med andra ögon och inte vara så rädd för vad andra ska tycka och tänka. Samtidigt som jag måste bli mer vaksam vad jag har för egen moral, så att jag inte nonchalerar den och tar efter någon annans. ALLA HAR ETT VAL.

man ska vara försiktig med att förstora upp saker och ting, men å andra sidan får man inte vara dum. Man ska vara öppen och ärlig för saker, men ibland är det bättre att stå emot. Den svåra frågan lyder; När ska man stå emot då?

kan alla bara sluta att vara så snygga? Jag får känslan av att jag är en bisarr och ful tjej när jag tittar mig i spegeln. Idealet "var nöjd med dig själv" är något som jag aldrig har eftersträvat. Det är orättvisst. Jag vill också ha tjockt, långt, oslitet och vackert hår. Jag vill också ha stora, bedårande ögon som glimmrar. Eller varför inte snygga och vita tänder så att man vågar öppna käften och skratta lite oftare? En smal mage utan en massa "kärlekshandtag" skulle få mig att må mycket bekvämare. Känn sympati för mig, gott folk!

nae,, jag e inget större fan av att bära kjol. Jag tycker jag ser sjukt töntig ut i det. Typ som en 14-årig unge. Men sen när jag ser andra ha det, ser det så himla propert och sött ut! Jag vill kunna bära kjol och känna mig bekväm i det! Jag bär hellre ett par korta shorts eller en kort klänning! Jag måste hitta en snygg kjol. Den kjolen jag har på bilden är den nyaste och den är typ 3-4 år gammal hehe. Påminn mig om att jag måste sola också..

Tog det stora steget och anmälde mig till sjukan. Var där igår och berättade mina symtom. Slutade med att de tog en massa blodprov och även EKG. Tur att jag fick en kvinnlig sjuksköterska när jag skulle ta EKG.. Var inte så sugen på att showa mina bröst för den ordinarie läkaren! Kändes fett töntigt att vara där. Har en känsla av att mina värden kommer vara bra och att det inte kommer finnas något att göra. På ett sätt hoppas jag att mina värden ser annorlunda ut, så att jag kan få medicin och få bukt med mina problem. Jag är lixom rädd att värderna är bra och att jag ska klassas som "psykiskt sjuk och deppig" och det är inget man vill skylta om precis.
Sist jag va hos läkaren var 2007 ( årlig kontroll I guess) och det säger ganska mycket om att jag för övrigt är en ganska frisk person som inte hycklar och går till läkaren i onödan.

Jag har varit pank i cirkus 3 veckor och jag skojar inte! Igår fick jag reda på att vi får vårat sista CSN-bidrag och det är dessutom hälften vad jag brukar få! Det är ju sjukt! Jag ska alltså leva på 1000 spänn en hel månad!?
Fuck, fuck, fuck! Jag blev så jävla sur över det så att jag var sugen på att kasta hantlen i spegeln på gaygymmet. Jag har lixom tänkt och visuelerat vad jag ska köpa och hur bra jag kommer må igen när jag får mitt kära bidrag, men NEJ! Nu har jag ingen som helst lust med att plugga.

!

har varit i stallet, vilket var avkopplande. Sedan kommer man hem och får uppleva världens jävla drama. Jag trodde det skulle vara skönt att vara hemma i helgen, men icke! Det är tur man har häst och hund så man kan smita iväg från helvetet ibland. Men om man ska se till det positiva, så har jag lärt mig mycket. Jag kommer aldrig någonsin sätta mig i samma sits...

jag har dödens träningsvärk. Blev inget gym idag, då jag var lat nog.. Men däremot cyklade jag till stallet i en jävla motvind med en överpackad handväska i korgen och en willyskasse full av kläder på pakethållaren! YEEY LIVIN THE DREAM! först tänkte jag "assa det går ju riktigt bra det här.. Ska cykla varje dag till stallet"

oj vad jag bloggar frenetiskt känner jag.. Måste vara kaffet jag nyss drack! Assa jag bli så trött! HAHA.. Ni vet den där historian om att polisen jagat en mc med två personer som körde våldlöst och sen att han dog efter det? (föraren alltså). Jag tycker det är fel av polisen faktiskt! orkar inte göra mig till svars här riktigt.. Men, jag har förståelse för att polisen ska göra sitt jobb, men till vilket pris? kommenterade en "motståndare" på facebook... Åh ännu tröttare blir jag på dem idioterna som inte vågar ha några egna åsikter.. HAHA! Om det är en person som är "poppis" måste alla tycka likadant. Så är det verkligen i ljungby. Om någon skrivit att den är t e x sjuk så måste alla kompisar i detta gänget och alla som vill ingå i den vänskapskretsen kommentera och "gilla".. är så jävla glad över att jag aldrig har umgåts i såna bekräftelsegäng. sen det roliga är att den typen av folk som skrivit att det är Mc-förarens fel att han dog eftersom han körde så snabbt och våldlöst.. Det sjuka är att dom själva kan tycka att polisen gör fel om de är utslängda från puben. Men, de e lugnt! Då ska jag öppna min käft och säga "dom gör bara sitt jobb" HAHA.


Ps: Jag har självt tyckt att polisen har varit dum i huvudet många gånger.. Men jag har tänkt efter och förstått ju mer tiden går att de gör saker för vårt eget bästa. Men att rentav jaga en mc-förare som de dessutom inte har någon chans att stoppa...? och straffet är böter. Det känns lite onödigt. Nu är snubben död och man kan inte skylla på någon. Tycker bara att polisen handlade fel i detta läge!

Måste ta mig till sjukan för att få ett ordentligt svar. Googlar man på internet blir man bara rädd och känner efter för mycket. Helt plötsligt har man börjat bli hypokondriker och känner alla problem i världen. Jag e bara lite trött det är allt. Om det inte hade varit för den där knölen, hade jag nog inte brytt mig... Jag vet om att jag är en person med sprudlande energi som har en förmåga att gå på högvarv hela tiden... Då ere inte konstigt att jag bli seg i kropp och knopp, men nu när vi har haft det ofattbart lugnt i skolan finns det inget som helst som tyder på att jag ska vara såhär trött!?.

Man måste förstå att det finns en mening med alla människor man träffar. Några vill testa dig, några vill utnyttja dig, andra vill lära dig någonting. Men det viktigaste är dem som tar fram det bästa från dig, respektera dig och accepeterar dig för den du är. Det är dem som är värda att kämpa för och hålla kvar!

Känner att mitt förhållande har blivit något starkare på senaste tiden. Det finns plötsligt hopp om framtidsvisioner. Det finns en benägenhet om rädsla att såra varann. Det är första gången jag är med om att någon vågar lätta på sitt hjärta och erkänna sina egna brister. Det krävs faktiskt ganska mycket för att man ska ha modet till att göra det. Jag tycker det är så himla fint, för att skära i sin egna personlighet och identitet är inget man gör frivilligt. När det handlar om problem är det så lätt att skylla på någon annan än sig själv. Det gäller att hitta en balans mellan behaga den andre samtidigt som man inte får göra hål på sin egen intrigitet. Jag älskar dig.